Har under en tid haft en längtan ut i skog och natur, plocka lite svamp och bara njuta av tystnaden. Nu äntligen med två lediga vardagar ska jag ut i skogen. Målet är att leta efter trattkantareller till en soppa som min kära bror har beställt till helgen. Har även tänkt plocka lite mossa och granris för att pyssla med....
- Jag orkar inte gå mer....
-Jag har ont benen,
-Jag vill fika, ska vi inte fika snart?
Jaha det var den friden..... Min cityunge uppskattade tydligen inte skogens lugn och den härliga friska höstluften. Men med min lugna sinnesstämning för dagen lät jag det bara vara. Gnäll på du men min skogsdag ska du inte få förstöra tänkte jag när jag gick nerböjd och leta febrilt efter de gömda svamparna. Men efter ett tag avtog tjatet om fikat och vi hade faktiskt en riktigt trevlig stund tillsammans. Och några svampar blev det till slut också.
Vem vill rensa?
Se så kul det kan vara i skogen...
Tror att jag måste börja ta med T lite mer ut i naturen, tror hon behöver det. Ibland får jag en längtan att flytta ut på landet, ett litet hus där man har naturen in på knuten, ungarna springades ut och in (vilka ungar?), hundarna och katterna leker medans jag hänger tvätt mellan två stora, fina äppelträd. Sen brukar jag vakna och tänka hur jag, själv (för i mina drömmar är det aldrig några äkta makar med, skumt) sitter där en mörk höstkväll och känner mig sådär ensam, långt till Friskis, långt till affären dit jag inte kan komma för jag har säkert glömt tanka bilen. Ja då förstår jag varför jag bor i stan.....jag trivs nog bäst här, där jag har nära till allt. Till och med skogen.